Sedan tidig barndom var jag övertygad om att alla djur har känslor och vill vara lyckliga, precis som vi. Det har alltid fyllt mig med stor sorg att se hur lätt de behandlas illa i vårt samhälle. Som barn hjälpte jag sniglar att korsa gatan, besökte grodorna vid dammen i skogen och matade kastanjer till hjorten i parken. Jag älskade att hjälpa min mamma som gjorde frivilligt arbete för den lokala djurräddningen och alltid tog hem många katter.
Vem är du i din hästs ögon?
Sedan mitt första möte med hästar fascinerades jag av deras komplexa natur. Deras stora styrka och snabbhet, deras subtila kommunikation och herddynamik, deras hårda känslor och tysta närvaro. Jag hade turen att träffa två skickliga hästfolk i min ungdom som lärde mig stor respekt för hästen och hjälpte mig att förstå dem: den gamla kvinnan i skogen och min vän Harald.
Tillsammans med en herd på 8 ponnyer bodde den gamla kvinnan i utkanten av en stor skog. För att nå hennes plats var jag tvungen att cykla ca 45min genom skogen, vilket jag gjorde så ofta jag mitt skolschema tillät det. Det fanns inga bås för hästarna – de bodde bara i ett stort slutet skogsområde. Dessa ponnyer var de mest tysta och pålitliga ponnyer jag hade sett under mitt korta liv hittills och var mycket annorlunda än ridskolehästarna som väntade på kunder hela dagen, med sadlar på ryggen, i sina lådor. Dessa ridskoleponnyer visste alla knep: hur man blir av med ett barn med hjälp av ett träd, hur man stampar på fötterna, hur man biter när man sadlas, hur man springer hem. Vid tio års ålder stod det klart som vårmorgon för mig att de hatade sina jobb. Inte den gamla kvinnans hästar: De tyckte om att borstas av oss och ströva omkring på fälten tillsammans. Vi var tvungna att ta mycket tid före varje lektion för att borsta hästarna och bygga upp en koppling till dem. Att dyka upp fem minuter innan en lektion inte var tillåten.
Vi red utan sadlar och ofta även utan bridles. Kvinnan skulle leda till fots (hon var för stor för ponnyerna) och hästarna skulle naturligtvis följa hennes ledning. Hon var noga med att vi behandlade hennes ponnyer med vänlighet. Om någon knuffade eller drog en häst, sa hon åt dem att sluta, och om det hände igen var barnet tvungen att gå av och gå. Som ett resultat reagerade alla ponnyer på fina signaler. Jag önskar att jag kunde komma ihåg mer av vad den gamla kvinnan berättade för oss om sätet och ridhjälpmedel, men jag antar att mitt sinne mestadels vandrade iväg och jag njöt av den mjuka pälsen och den stadiga rytmen.
Två andar måste vilja göra vad två kroppar kan.
Det andra inflytandet på min ryttare var min lärare och vän Harald, som jag träffade när jag var 16. Han drev ett litet terapistall i en grannby där min pojkvän bodde. Jag tillbringar flera skollov hemma hos honom och jobbade i utbyte mot lektioner. Harald var influerad av Claus Penquitt, som grundade en skola som heter academic riding for leisure riders baserad på gammal-kalifornisk och gammal-iberisk ridning, samt av Linda Tellington-Jones och Klaus Ferdinand Hempfling. De flesta av våra lektioner ägde rum i skogen. Vi övade på att stå stilla, cirklar, figurer och övergångar. Under flygsäsongen satt vi på hästarna klockan sex på morgonen och njöt av den svala skogsluften. Ofta skulle vi inte tala alls. Då ställde han frågor om sätet, om att ge hjälpmedel och utbilda hästar. Han “berättade aldrig” saker för mig, men låt mig först gissa eller hitta svaret själv. Och han arbetade hästarna på ungefär samma sätt. Trots min ålder gav han mig ansvar. Jag fick en projekthäst, en Fjordhäst med förtroendeproblem och en hård mun, som jag hjälpte till att bli en säker ridhäst igen. Harald lät mig också ta hand om hela hans stall en gång när han och hans fru var på semester. Jag var väldigt stolt över att någon litade så mycket på mig och fullföljde mina uppgifter med stor omsorg. Ibland lät Harald mig lära några av barnen som kom på lektioner. Haralds lektioner var mycket annorlunda än de vanliga ridlektioner man kunde få. Han förklarade allt i detalj och förlorade aldrig sitt tålamod. Även han betonade mjuka hjälpmedel och respekt för hästen.
